a. Obs. [OE. snot(t)or, -er, = OHG. snottar, ON. snotr, Goth. snutrs, in the same sense.] Wise, learned, skilful. Also absol.

1

c. 950.  Lindisf. Gosp., Matt. xxiii. 34. Witʓo & snotre menn & uð-uuto.

2

971.  Blickling Hom., 107. ʓe ʓeonge ʓe ealde, ʓe snottre ʓe unwise.

3

c. 1100.  O. E. Chron. (MS. F.), an. 995. Ðes Ælfric was swyðe ʓewis mann, þet nas nan snotere man on Engla lande.

4

c. 1200.  Ormin, 7087. [The Magi that] unnderrstodenn maniȝwhatt Þurrh snoterr gyn bi sterrness.

5