v. Obs. rare. [f. AN- pref. 1 + HIT, ad. ON. hitta.] To hit, strike against.

1

1297.  R. Glouc., 185. Arture aȝen þe brest ys felawe uorst anhytte.

2

a. 1300.  K. Horn, 711. Wel sone bute þu flitte Wiþ swerde ihc þe anhitte.

3

c. 1325.  E. E. Allit. P., C. 411. So hatȝ anger onhit his hert.

4