v. Obs. rare. [f. AN- pref. 1 + HIT, ad. ON. hitta.] To hit, strike against.
1297. R. Glouc., 185. Arture aȝen þe brest ys felawe uorst anhytte.
a. 1300. K. Horn, 711. Wel sone bute þu flitte Wiþ swerde ihc þe anhitte.
c. 1325. E. E. Allit. P., C. 411. So hatȝ anger onhit his hert.