v. Obs. [f. FOR- pref.1 + OE. ȝearwian to make ready. Cf. ON. fyrirgǫra (Da. forgiöre, Sw. förgöra) to forfeit.] trans. a. To lose. b. To destroy, corrupt.

1

c. 1200.  Ormin, 14584.

        & let forrfarenn all mannkinn
  Þatt all wass full off sinne
& all forrgarrt ȝæm Godd.
    Ibid., 17531.
Þurrh whatt wass heffness whel forrgarrt
  To dreȝhenn helle pine?

2

13[?].  E. E. Allit. P., A. 321.

        For hit watȝ for-garte, at paradys greue.
    Ibid., E. 239.
To lyue þer in lykyng þe lenþe of a terme,
& thenne enherite þat home þat aungeleȝ for-gart.

3

a. 1400 Political Poems (Rolls), I. 344.

        White moles, and puttockes token her place,
  And lapwings, that well conneth lie;
This fellowship han forgard her grace.

4