v. Obs. [f. FOR- pref.1 + OE. ȝearwian to make ready. Cf. ON. fyrirgǫra (Da. forgiöre, Sw. förgöra) to forfeit.] trans. a. To lose. b. To destroy, corrupt.
c. 1200. Ormin, 14584.
& let forrfarenn all mannkinn | |
Þatt all wass full off sinne | |
& all forrgarrt ȝæm Godd. | |
Ibid., 17531. | |
Þurrh whatt wass heffness whel forrgarrt | |
To dreȝhenn helle pine? |
13[?]. E. E. Allit. P., A. 321.
For hit watȝ for-garte, at paradys greue. | |
Ibid., E. 239. | |
To lyue þer in lykyng þe lenþe of a terme, | |
& thenne enherite þat home þat aungeleȝ for-gart. |
a. 1400 Political Poems (Rolls), I. 344.
White moles, and puttockes token her place, | |
And lapwings, that well conneth lie; | |
This fellowship han forgard her grace. |